denna gång av kusin Gunilla och hon har rätt. Jag har inte skrivit nåt på 2 månader (!) och f-n vet varför.
Jag har fullt upp med mina "gamlingar" som går under alias enligt följande:
snälla tanten, spagettin, gammelfarbrorn och elaka tanten. Det är rätt slitigt i början av varje ärende innan man fått igång allt på autogiro, innan lägenheterna är sålda och arvsskiften är avklarade. Så har jag en polisutredning om bedrägeri mot en av dem på gång också. Men snart är allt under kontroll och då räcker det med ett besök i månaden för att kolla läget och bokföra inkomster och utgifter.
På sjukan-fronten är det ömsom vin, ömsom vatten. Åke har varit på kontroll på onkologen och allt ser fint ut och samma är det för Kickis P-O. Men Kicki, stackar´n, måste genomgå ytterligare en operation av sin handled och arm. Undrar om hon överhuvudtaget blir färdigskuren nån gång.
Min kära barndomsvän blir tyvärr bara sämre och sämre. Tumören i lungan växer och hon har metastaser inte bara i hjärnan utan även i ryggraden. Vi var hem till henne på tårta igår för hon fyllde 73 och hon är så mager och tunn och trött. Men håret har kommit tillbaka efter cellgiftsbehandlingens avslutande. "Det blir nog bra till slut, tror du inte det?"sa hon när jag gav henne en försiktig kram till adjö, när vi gick. Vad svarar man på det? "Jo, säkert!"var ju allt jag kunde säga.
Roligare framtidsutsikter har vi i familjen. Mias båda äldsta ska ju bli föräldrar inom ett halvår. Ida har en månad kvar tills pojken är beräknad komma och hon är stor nu. Magen ser enorm ut, för Ida är ju inte någon stor flicka. Hon har förvärkar, svullna ben och fötter och foglossning. Någon som känner igen det? Micke och hans Anette ska på ultralljud på måndag och då hoppas jag få veta, om jag ska fortsätta med blå stickning eller om jag ska övergå till rosa. Deras klimp väntas preliminärt i april.
Vi har c:a 50 dagar kvar tills vi åker på semester. Det ska bli sååå skönt och spännande. Jag talade med kusin Gunilla på Skype för en stund sedan och hon och Gunnar gjorde en sån flodkryssning för några år sedan och det var fantastiskt. Eftersom jag gillar att ha kontroll har jag naturligtvis gått igenom sommarkläderna med tanke på resan. De ligger nu i en stor plastback i klädkammaren tillsammans med de två kaftaner, de två tunna, vanliga klänningar och den klänning att ha över bikinin, som jag sytt. Jag har stickat en supermjuk och lurvig kofta att ha över axlarna när man sitter i baren på övre däck efter middagen och den ligger i samma plastback. Jag har också sytt en cape att ha som ytterplagg på ut- och hemresan. Det behövs ju något varmt, då vi reser mitt i smällkalla vintern här. Flera tunna lager som man kan skala av vartefter, känns praktiskt.
Kents Jennie tog truckkort för några månader sedan och tänkte söka jobb i gruvan i Kiruna men det kändes väldigt långt borta och hon valda att avvakta. Nu fyllde hon ju 21 för ett par veckor sedan och då fick hon taxiförarutbildning av mamma och pappa och hon har löfte om anställning hos Taxi Sundsvall. Det jobbet kommer att passa henne, för hon är en mycket bra bilförare och dessutom gillar hon att köra. Hon ser fram emot att kunna skaffa sig ett eget hem och kunna flytta hemifrån, äntligen.
Och jag då, hur mår jag? Jo tack, jag mår bra. Jag har fått en kortisonspruta i mitt högra knä och nu har jag kunnat börja styrketräna och promenera igen och tills vi åker så ska jag vara i fin form. Både vad gäller rörlighet och bikinifigur! Det sistnämnda är av sorten "nåja" men det duger för mig. När man är gammelmormor och blivande gammelfarmor spelar det kanske inte så stor roll hur man ser ut - pyttsan! Den dagen jag känner så, är jag nog färdig för träfrack. Jag tänker faktiskt sola lite i Kickis solarium inför resan, så jag får en trevligare färg än vintervit. Inget överdrivet men dock...
Nu lovar jag att skriva lite oftare än varannan månad. Ha det bra alla vänner därute. Lev livet medan ni har det kvar. Innan man vet ordet av kan något hända som sätter käppar i livets hjul./MargS
