Det blev ett oplanerat långt upphåll i mitt bloggande men det beror på att jag haft nåt fel i programmet. Nu är det Ok så här kommer en liten rapport från Skåne.
I fredags fick Åke sin sista strålningsbehandling och nu hoppas vi att det är över och att han är frisk från cancern. Det togs en massa prover men de har vi inte fått svar på ännu. Den 22/1 ska vi på återbesök på onkologen och då får vi nog veta hur det är. Det verkar dock som om allt är bra. Han har lite biverkningar i form av trötthet och diarre men får han bara sin tupplur mitt på dagen och hyfsad närhet till toalett så fungerar livet alldeles utmärkt.
Vädret har inte varit snällt för sådana som mig, d.v.s. fribomyalgidrabbade. Det har regnat och blåst och varit allmänt jäkligt men i går och nu på förmiddagen skiner solen. Dock hörde jag på lokalnytt att det ska bli busväder igen i eftermiddag. Bäst att jag snabbar på med min promenad för det är inte roligt att streta med ett upproriskt paraply. Fast första ska jag bli klar med tvätten. Promenaden blir nog bort till min massör förresten. Jag ska vara där kl. 11 och det är 2000 steg dit och 2000 steg hem. Då är nästan halva dagsransonen av steg avklarad. Sen beror det helt och hållet på vädret om det blir några mer steg.
Och snart är det jul! Vi stannar i Skåne för det är så dyrt att resa vid den tiden. På grund av restskatten är ju vår kassa lite ansträngd kan man säga så det blir sparsamt med julklappar till familjen i år. Det ska ju vara något som går lätt att sända med post också. Vi får se vad vi hittar på. Presentkort på biobiljetter brukar gå hem hos barnbarnen så det är tänkbart.
Nu måste jag gå o titta till tvätten. Ha det bra alla eventuella läsare.
onsdag 28 november 2007
onsdag 21 november 2007
Pappa Oskar
Min pappa Oskar är som en sån där gubbe med en rund botten med tyngder i som man kunde puffa omkull och som genast studsaade upp igen. Redan dagen efter han åkt in på sjukhuset med ambulans, halvsidesförlamad och borta i skallen, fick han åka hem till Lindgården igen. Klar i knoppen och pigg! Hur många gånger ska hans hjärta klara sådana perser tro.
lördag 17 november 2007
Mitt i natten
Klockan är 04.54 och här sitter jag. Det finns två anledningar till sömnbristen.
1/ Jag har visst fått någon form av inflammation i en muskel som går på utsidan av halsen, över axeln och ner i överarmen. Det bränner som eld och inget jag gör hjälper. Åke har masserat in Voltaren och jag har tagit extra värktabletter och till och med en Temgesic men utan effekt och då kan man ju inte sova.
2/ I går kväll fick jag telefon att pappa Oskar hade ramlat ihop i sin rullstol och blivit förlamad i halva ansiktet. Det är väl en stroke igen förståss eller en tia. Jag talade med AVA (aktuavdelning) på S-valls sjukhus och han hade fått värktablett för sin onda höft och så hade han druckit litet youghurt. Han svarar på tilltal men utan något innehåll. Det blir bara mummel och spridda "jaja". I morgon förmiddag ska han röntgas. Läkarna bedömde att det inte var så akut med röntgen utan de kunde låta honom vila och sova i natt och ta tag i det i morgon.
Stackars lilla gubben. Jag håller med mina systkon att det vore skönt för honom att få sluta nu. Det är fruktansvärt att tänka att han kanske blir förlamad och liggande utan att kunna göra något alls. Han har ju redan sagt flera gånger att han inte vill vara med mera för livet är inte roligt längre. Men det är klart, känner man slutet komma kämpar man nog emot så länge man kan.
Fast det gjorde inte Åkes mamma. Hon slutade först äta och sedan vägrade hon ta emot vätska. Vi kallades till en träff med läkaren som frågade om vi ville att de skulle sätta in dropp och det var en svår fråga. Men när vi såg hur farmor vred bort huvudet när doktorn försökte ge henne en mun vatten medan han sa att hon måste dricka annars skulle hon kanske dö, så förstod vi att hon bestämt sig och då var det inte vår sak att gå emot ett så viktigt beslut. Så det blev inget dropp och ett par dagar senare somnade hon in i Mias famn. Ja, våran lilla Mia låg i sängen och höll om farmor hela dagen och kände hur kylan spred sig längre och längre upp och till slut suckade hon till och det var slut.
Det verkligt tragiska var att farfar Gösta som bott på Lindgården efter sin benamputation någon månad tidigare, samma dag skulle få flytta in i farmors lägenhet och så skulle de få bo tillsammans sin sista tid. Men en timme efter att farfar kommit så dog farmor. Farfar var naturligtvis inte inne i rummet då för han var rätt förvirrad och bråkig och störd av allt bökande i samband med flytten. Han den stackaren fick nog en chock när han insåg att hans älskade sedan många år var borta.
Ja, det här blev en lång litania men när man sitter så här i nattens mörker vandrar tankarna omkring utan verklig kontakt med hjärnan. Det känns skönt att skriva av sig sådana gånger.
I morgon ska vi söka rätt på någon loppis för jag vill ha några gamla plåtburkar att ha kakor i. Jag och en av damerna på Reumatikerföreningen har bestämmt att svartjobba för varandra. Jag ska sy henne ett par byxor (hon är klotrund och kort och hittar aldrig något som passar i affärerna) och hon ska baka kakor åt mig. Det känns som ett bra avtal. Julkakor vill man ju ha, några stycken i alla fall och jag kan inte baka småkakor för jag hatar att bli kladdig mellan fingrarna! Det är någon fix ide från barndomen för mamma berättade att jag blev galen om jag fick lera och sånt mellan fingrarna och sprang in ideligen när jag och mina kusiner lekte i sandlådan.
Angående resor till S-vall så får vi väl se nu hur det går med pappa. Om han dör så "måste" vi väl åka upp och hjälpa till att ordna allt i lägenheten och så. Han har i alla fall bestämt hur han vill ha det efteråt och det är skönt. Han vill inte ha någon cermoni i S-vall utan brännas snarast och sedan transporteras till Tullinge och gravsättas vid min styvmors, Gun, sida.
Klarar han sig denna gång med tar Kicki ansvar för att fixa det som behöver fixas med besök och kramar och sånt. I så fall åker vi nog inte upp förrän i juni. Mia och Tomas ska gifta sig och de har varit så vänliga att ta hänsyn till oss när de bestämde datum. Det blir den 7 juni och sedan tar Emelie studenten den 10 juni. Det innebär att vi kan slå två flugor med en smäll. Nä, skämt åsido. Det var inte därför det blir bröllop just den 7 juni. De hade tänkt sig pingstafton men datumen har med tillgång på kapell och präst och sånt att göra.
Nu är klockan 05,32 och tidningen dunsade just ner på golvet i hallen. Jag ska hämta den och lägga mig att läsa en stund så får vi se om värken släpper så jag kan sova lite.
1/ Jag har visst fått någon form av inflammation i en muskel som går på utsidan av halsen, över axeln och ner i överarmen. Det bränner som eld och inget jag gör hjälper. Åke har masserat in Voltaren och jag har tagit extra värktabletter och till och med en Temgesic men utan effekt och då kan man ju inte sova.
2/ I går kväll fick jag telefon att pappa Oskar hade ramlat ihop i sin rullstol och blivit förlamad i halva ansiktet. Det är väl en stroke igen förståss eller en tia. Jag talade med AVA (aktuavdelning) på S-valls sjukhus och han hade fått värktablett för sin onda höft och så hade han druckit litet youghurt. Han svarar på tilltal men utan något innehåll. Det blir bara mummel och spridda "jaja". I morgon förmiddag ska han röntgas. Läkarna bedömde att det inte var så akut med röntgen utan de kunde låta honom vila och sova i natt och ta tag i det i morgon.
Stackars lilla gubben. Jag håller med mina systkon att det vore skönt för honom att få sluta nu. Det är fruktansvärt att tänka att han kanske blir förlamad och liggande utan att kunna göra något alls. Han har ju redan sagt flera gånger att han inte vill vara med mera för livet är inte roligt längre. Men det är klart, känner man slutet komma kämpar man nog emot så länge man kan.
Fast det gjorde inte Åkes mamma. Hon slutade först äta och sedan vägrade hon ta emot vätska. Vi kallades till en träff med läkaren som frågade om vi ville att de skulle sätta in dropp och det var en svår fråga. Men när vi såg hur farmor vred bort huvudet när doktorn försökte ge henne en mun vatten medan han sa att hon måste dricka annars skulle hon kanske dö, så förstod vi att hon bestämt sig och då var det inte vår sak att gå emot ett så viktigt beslut. Så det blev inget dropp och ett par dagar senare somnade hon in i Mias famn. Ja, våran lilla Mia låg i sängen och höll om farmor hela dagen och kände hur kylan spred sig längre och längre upp och till slut suckade hon till och det var slut.
Det verkligt tragiska var att farfar Gösta som bott på Lindgården efter sin benamputation någon månad tidigare, samma dag skulle få flytta in i farmors lägenhet och så skulle de få bo tillsammans sin sista tid. Men en timme efter att farfar kommit så dog farmor. Farfar var naturligtvis inte inne i rummet då för han var rätt förvirrad och bråkig och störd av allt bökande i samband med flytten. Han den stackaren fick nog en chock när han insåg att hans älskade sedan många år var borta.
Ja, det här blev en lång litania men när man sitter så här i nattens mörker vandrar tankarna omkring utan verklig kontakt med hjärnan. Det känns skönt att skriva av sig sådana gånger.
I morgon ska vi söka rätt på någon loppis för jag vill ha några gamla plåtburkar att ha kakor i. Jag och en av damerna på Reumatikerföreningen har bestämmt att svartjobba för varandra. Jag ska sy henne ett par byxor (hon är klotrund och kort och hittar aldrig något som passar i affärerna) och hon ska baka kakor åt mig. Det känns som ett bra avtal. Julkakor vill man ju ha, några stycken i alla fall och jag kan inte baka småkakor för jag hatar att bli kladdig mellan fingrarna! Det är någon fix ide från barndomen för mamma berättade att jag blev galen om jag fick lera och sånt mellan fingrarna och sprang in ideligen när jag och mina kusiner lekte i sandlådan.
Angående resor till S-vall så får vi väl se nu hur det går med pappa. Om han dör så "måste" vi väl åka upp och hjälpa till att ordna allt i lägenheten och så. Han har i alla fall bestämt hur han vill ha det efteråt och det är skönt. Han vill inte ha någon cermoni i S-vall utan brännas snarast och sedan transporteras till Tullinge och gravsättas vid min styvmors, Gun, sida.
Klarar han sig denna gång med tar Kicki ansvar för att fixa det som behöver fixas med besök och kramar och sånt. I så fall åker vi nog inte upp förrän i juni. Mia och Tomas ska gifta sig och de har varit så vänliga att ta hänsyn till oss när de bestämde datum. Det blir den 7 juni och sedan tar Emelie studenten den 10 juni. Det innebär att vi kan slå två flugor med en smäll. Nä, skämt åsido. Det var inte därför det blir bröllop just den 7 juni. De hade tänkt sig pingstafton men datumen har med tillgång på kapell och präst och sånt att göra.
Nu är klockan 05,32 och tidningen dunsade just ner på golvet i hallen. Jag ska hämta den och lägga mig att läsa en stund så får vi se om värken släpper så jag kan sova lite.
lördag 10 november 2007
Snö!
I dag har det snöat - eller rättare, det har kommit snöblandat regn men det ligger ett florstunt lager på grannhusets tak. Temperaturen har i alla fall segat sig över nollan och just nu skiner solen från en, nästan, molnfri himmel.
Vi hade ett par trevliga dagar med Kicki. Hon kom på måndagen och vi hämtade henne i Lund. Både hon och vi var rätt trötta efter en lång dag. Hon med tågresande i 8 timmar och vi med resa till Lund, Malmö (stoff o stil), tillbaka till Lund och sen hem. Det är jobbigt att vara ute med bilen på kvällen för det är värst vad mörkt det är här.
På tisdagen, medan Åke var på behandling, gick Kicki och jag på stan. Vi snokade runt i en del butiker och sedan tog vi kaffe och macka på Gyllene Koppen. Vi kom hem en stund efter Åke. Resten av den dagen ägnade vi åt att småprata och ha det mysigt. Men, som jag tidigare sagt, underbart är kort och på onsdag morgon var det dags att köra in henne till Lund igen. Vi lämnade av henne på Centralen och jag lyckades hålla tårarna inne tills hon kommit utom synhåll. Sedan for vi till sjukhuset för ytterligare en strålning av min guldgubbe.
Denna gång fick jag följa med in och titta hur det fungerar och medan strålningskanonen arbetade satt jag i kontrollrummet med sköterskorna och fick förklarat allt vad de gjorde och hur maskineriet fungerade. Det var mycket intressant.
I torsdags var jag till Joakim, min frisör. Vi håller på att utarbeta en ny frisyr så han klipper bara lite här och där för att få den nya formen på håret och denna gång hade jag med mig en flaska mandelolja som han hjälpte mig med att fördela i hårbotten. Men när jag skulle betala så bad han att få bjuda på detta! Jag fick inte betala någonting alls för han tycker att han klipper så lite så det kan vara gratis. Vilken kille, vá? Det två senaste gångerna har jag fått rabbatt, jag har betalat 100 kr per gång i stället för det normala för en klippning som är 250kr.
Oljebehandlingen gjorde susen för mitt hår och min hårbotten som normalt är så torr. Jag tror inte jag haft så mjukt hår sedan jag var baby och det kliar inte längre i skallen.
I går slog fibron till med full kraft. Jag förstod redan på torsdagskvällen att det skulle bli en pärs för jag hörde hur vinden ven och regnet smattrade mot takfönstret. Och mycket riktigt, på fredagen stormade och ösregnade det och jag tillbringade dagen i sängen med VÄRK. I dag har vinden mojnat betydligt och jag mår bättre.
Vi hade ett par trevliga dagar med Kicki. Hon kom på måndagen och vi hämtade henne i Lund. Både hon och vi var rätt trötta efter en lång dag. Hon med tågresande i 8 timmar och vi med resa till Lund, Malmö (stoff o stil), tillbaka till Lund och sen hem. Det är jobbigt att vara ute med bilen på kvällen för det är värst vad mörkt det är här.
På tisdagen, medan Åke var på behandling, gick Kicki och jag på stan. Vi snokade runt i en del butiker och sedan tog vi kaffe och macka på Gyllene Koppen. Vi kom hem en stund efter Åke. Resten av den dagen ägnade vi åt att småprata och ha det mysigt. Men, som jag tidigare sagt, underbart är kort och på onsdag morgon var det dags att köra in henne till Lund igen. Vi lämnade av henne på Centralen och jag lyckades hålla tårarna inne tills hon kommit utom synhåll. Sedan for vi till sjukhuset för ytterligare en strålning av min guldgubbe.
Denna gång fick jag följa med in och titta hur det fungerar och medan strålningskanonen arbetade satt jag i kontrollrummet med sköterskorna och fick förklarat allt vad de gjorde och hur maskineriet fungerade. Det var mycket intressant.
I torsdags var jag till Joakim, min frisör. Vi håller på att utarbeta en ny frisyr så han klipper bara lite här och där för att få den nya formen på håret och denna gång hade jag med mig en flaska mandelolja som han hjälpte mig med att fördela i hårbotten. Men när jag skulle betala så bad han att få bjuda på detta! Jag fick inte betala någonting alls för han tycker att han klipper så lite så det kan vara gratis. Vilken kille, vá? Det två senaste gångerna har jag fått rabbatt, jag har betalat 100 kr per gång i stället för det normala för en klippning som är 250kr.
Oljebehandlingen gjorde susen för mitt hår och min hårbotten som normalt är så torr. Jag tror inte jag haft så mjukt hår sedan jag var baby och det kliar inte längre i skallen.
I går slog fibron till med full kraft. Jag förstod redan på torsdagskvällen att det skulle bli en pärs för jag hörde hur vinden ven och regnet smattrade mot takfönstret. Och mycket riktigt, på fredagen stormade och ösregnade det och jag tillbringade dagen i sängen med VÄRK. I dag har vinden mojnat betydligt och jag mår bättre.
måndag 5 november 2007
Besök av Kicki
Jaaa! I dag kommer Kicki på en snabbis. Åke ska vara i Lund 15.10 så vi far in dit vid 14.30 och när han är klar har vi c:a tre timmar på oss tills Kicki kommer, så vi tar en tur till Malmö. Där ska jag gå på Stoff o Stil och köpa ett byxtyg med tillbehör till en kund,vi ska på Biltema och sen på Rusta. Vid 18.30 kommer tåget med tjejen vår och då ska vi stå på perrongen i Lund och vänta med stora famnen. På hemvägen handlar vi lite käk och så hem.
I morgon ska det vara bra väder enligt SMHI så Kicki och jag tänker gå på stan och titta i affärer och ta en fika på Gyllena Koppen medan Åke är på sin vanliga tur till Lund. Det ska bli så trevligt. Just att bara strosa runt i affärer och ta en fika och titta på folk och snattra är nästan det enda jag saknat från Sundsvall. Där gjorde ju Monica och jag sådana stadsrundturer då och då och ibland var Gunilla R. med också.
Tyvärr har Kicki så kort tid på sig, hon ska åka hem redan på onsdagen, så vi får njuta så mycket vi kan den korta tiden hon är här. Jag behöver många kramar att stoppa i minnesbanken så jag klarar mig tills vi ses nästa gång.
I dag har Åke varit och beställt tid för omläggning till vinterdäck. De varnar i radio om att det är halt på vägarna på förmiddagarna eftersom nätterna blir rätt kalla och det blir rimfrost på vägbanan. I morse såg jag hur grannen stod och skrapade vindrutan innan han for iväg. Men det är fortfarande rätt varmt mitt på dagarna, åtminstone när solen skiner.
I går var vädret toppen. Åke och jag tog en långpromenad på stan. Det var höstmarknad på Kasernplan mitt i stan och vi strosade runt där en stund och sedan genom statyparken ner till vallgraven och via småvägar hem igen. Det var skönt. Visserligen blev Åke trött men det gick ändå rätt bra för vi gick sakta och satte oss på en bänk vid vallgraven och vilade. Han har inte samma spänst i stegen och samma ork som tidigare. Han blir rätt trött av behandlingarna och av att åka till Lund varje vardag. Det syns faktiskt att han snart är 70 år gammal. Visst är det konstigt vad tiden går. Jag tycker inte det var så länge sedan vi var unga och barnen små. Nu är otroligt nog vår son 47 år och flickorna 45 och 41. Älsta barnbarnet är 26. Helt obegripligt.
Och fast tiden går så fort går den så sakta idag. Klockan är nu 13.25 och det är hela fem timmar innan vi får kramas med vår stora tös. Jag längtar så efter henne.
I morgon ska det vara bra väder enligt SMHI så Kicki och jag tänker gå på stan och titta i affärer och ta en fika på Gyllena Koppen medan Åke är på sin vanliga tur till Lund. Det ska bli så trevligt. Just att bara strosa runt i affärer och ta en fika och titta på folk och snattra är nästan det enda jag saknat från Sundsvall. Där gjorde ju Monica och jag sådana stadsrundturer då och då och ibland var Gunilla R. med också.
Tyvärr har Kicki så kort tid på sig, hon ska åka hem redan på onsdagen, så vi får njuta så mycket vi kan den korta tiden hon är här. Jag behöver många kramar att stoppa i minnesbanken så jag klarar mig tills vi ses nästa gång.
I dag har Åke varit och beställt tid för omläggning till vinterdäck. De varnar i radio om att det är halt på vägarna på förmiddagarna eftersom nätterna blir rätt kalla och det blir rimfrost på vägbanan. I morse såg jag hur grannen stod och skrapade vindrutan innan han for iväg. Men det är fortfarande rätt varmt mitt på dagarna, åtminstone när solen skiner.
I går var vädret toppen. Åke och jag tog en långpromenad på stan. Det var höstmarknad på Kasernplan mitt i stan och vi strosade runt där en stund och sedan genom statyparken ner till vallgraven och via småvägar hem igen. Det var skönt. Visserligen blev Åke trött men det gick ändå rätt bra för vi gick sakta och satte oss på en bänk vid vallgraven och vilade. Han har inte samma spänst i stegen och samma ork som tidigare. Han blir rätt trött av behandlingarna och av att åka till Lund varje vardag. Det syns faktiskt att han snart är 70 år gammal. Visst är det konstigt vad tiden går. Jag tycker inte det var så länge sedan vi var unga och barnen små. Nu är otroligt nog vår son 47 år och flickorna 45 och 41. Älsta barnbarnet är 26. Helt obegripligt.
Och fast tiden går så fort går den så sakta idag. Klockan är nu 13.25 och det är hela fem timmar innan vi får kramas med vår stora tös. Jag längtar så efter henne.
torsdag 1 november 2007
Smärt-rehab
I går, 31/10, tog jag bussen hemifrån kl. 06.59 och sedan pågatåget in till Helsingborg. Jag hade äntligen fått tid för en första bedömning på kliniken för smärtrehabilitering. Det var en mycket trevlig upplevelse. Jag har aldrig träffat på så många människor inom vårdsektorn med så stor förståelse för smärta, vid ett och samma tillfälle. De var helt enkelt fantastiska. Först fick jag fylla i en dator-enkät med en massa frågor om mitt liv och om smärtan. Sedan kom chefen själv, Jan (samtliga efternamn har just nu trillat ned i ett av hjärnans svarta hål), och hämtade mig för en en timmes lång intervju med utgångspunkt från enkäten och från det formulär med bl.a. levnadsbeskrivning som jag tidigare hade lämnat in. Han gjorde också en fullständig undersökning och tryckte och klämde och lyssnade överallt (nä, inte där!). Han bekräftade naturligtvis diagnosen firbomyalgi men han hade även en del synpunkter på mina mediciner och såndant.
Sedan kom det en kurator och en sjuksköterska (Karin och Eva) och plockade in mig i ett annat rum och där satt vi och pratade om vad jag gjort i livet så här långt och om vad jag har för drömmar och tankar om framtiden. Efter det var det kaffe och så var det sjukgymnastens, Urban, tur att prata och klämma. Det gjorde bitvis rätt ont! Så fick jag en massa papper och en cd-skiva med avslappningsövningar att använda hemma. Vid 12-tiden var jag klar och tog tåget och bussen hem igen. Då var jag rätt slut fast jag inte direkt ansträngt mig kroppsligt.
Nu ska dessa personer sammanställa en rapport om vad de kommit fram till och den skickas dels till mig och dels till min läkare och sen får vi se vad som händer.
I förmiddags tog jag en promenad till min massör för en omgång och det är rent ljuvligt. Snacka om avslappning! Fast idag var det hennes dotter som masserade och hon var också duktig. Den rätta massösen, Anne Svärd, harblivit påsprungen av en häst och brutit höger överarm rätt illa så hon är sjukskriven, stackarn. Men, som sagt, hennes dotter som är sjuksköterska, visste också hur man knåder med måtta på sådana som har fibro.
Nu är klockan snart 13 och jag ska gå ner i tvättstugan och ta upp det sista och sedan är det dags att förbereda lunchen för Åke kommer hem med buss och taxi omkring 13.40 och då är han både trött och hungrig. Mina funderingar om hans värk i ljumsken är över nu. Värken berodde troligen på en sträckning eller så och den är förresten borta nu. Tänk ändå vad tiden går fort. I dag har han fått sin 23 behandling! Det är bara 16 kvar. Sen ska han vara frisk enligt vad onkologen sa vid vårt besök i förra veckan. Skönt! Hoppas vi får ha det lungt nu den tid som är kvar av detta år för hittills har det varit för händelserikt för min smak.
Sedan kom det en kurator och en sjuksköterska (Karin och Eva) och plockade in mig i ett annat rum och där satt vi och pratade om vad jag gjort i livet så här långt och om vad jag har för drömmar och tankar om framtiden. Efter det var det kaffe och så var det sjukgymnastens, Urban, tur att prata och klämma. Det gjorde bitvis rätt ont! Så fick jag en massa papper och en cd-skiva med avslappningsövningar att använda hemma. Vid 12-tiden var jag klar och tog tåget och bussen hem igen. Då var jag rätt slut fast jag inte direkt ansträngt mig kroppsligt.
Nu ska dessa personer sammanställa en rapport om vad de kommit fram till och den skickas dels till mig och dels till min läkare och sen får vi se vad som händer.
I förmiddags tog jag en promenad till min massör för en omgång och det är rent ljuvligt. Snacka om avslappning! Fast idag var det hennes dotter som masserade och hon var också duktig. Den rätta massösen, Anne Svärd, harblivit påsprungen av en häst och brutit höger överarm rätt illa så hon är sjukskriven, stackarn. Men, som sagt, hennes dotter som är sjuksköterska, visste också hur man knåder med måtta på sådana som har fibro.
Nu är klockan snart 13 och jag ska gå ner i tvättstugan och ta upp det sista och sedan är det dags att förbereda lunchen för Åke kommer hem med buss och taxi omkring 13.40 och då är han både trött och hungrig. Mina funderingar om hans värk i ljumsken är över nu. Värken berodde troligen på en sträckning eller så och den är förresten borta nu. Tänk ändå vad tiden går fort. I dag har han fått sin 23 behandling! Det är bara 16 kvar. Sen ska han vara frisk enligt vad onkologen sa vid vårt besök i förra veckan. Skönt! Hoppas vi får ha det lungt nu den tid som är kvar av detta år för hittills har det varit för händelserikt för min smak.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)