I går, 31/10, tog jag bussen hemifrån kl. 06.59 och sedan pågatåget in till Helsingborg. Jag hade äntligen fått tid för en första bedömning på kliniken för smärtrehabilitering. Det var en mycket trevlig upplevelse. Jag har aldrig träffat på så många människor inom vårdsektorn med så stor förståelse för smärta, vid ett och samma tillfälle. De var helt enkelt fantastiska. Först fick jag fylla i en dator-enkät med en massa frågor om mitt liv och om smärtan. Sedan kom chefen själv, Jan (samtliga efternamn har just nu trillat ned i ett av hjärnans svarta hål), och hämtade mig för en en timmes lång intervju med utgångspunkt från enkäten och från det formulär med bl.a. levnadsbeskrivning som jag tidigare hade lämnat in. Han gjorde också en fullständig undersökning och tryckte och klämde och lyssnade överallt (nä, inte där!). Han bekräftade naturligtvis diagnosen firbomyalgi men han hade även en del synpunkter på mina mediciner och såndant.
Sedan kom det en kurator och en sjuksköterska (Karin och Eva) och plockade in mig i ett annat rum och där satt vi och pratade om vad jag gjort i livet så här långt och om vad jag har för drömmar och tankar om framtiden. Efter det var det kaffe och så var det sjukgymnastens, Urban, tur att prata och klämma. Det gjorde bitvis rätt ont! Så fick jag en massa papper och en cd-skiva med avslappningsövningar att använda hemma. Vid 12-tiden var jag klar och tog tåget och bussen hem igen. Då var jag rätt slut fast jag inte direkt ansträngt mig kroppsligt.
Nu ska dessa personer sammanställa en rapport om vad de kommit fram till och den skickas dels till mig och dels till min läkare och sen får vi se vad som händer.
I förmiddags tog jag en promenad till min massör för en omgång och det är rent ljuvligt. Snacka om avslappning! Fast idag var det hennes dotter som masserade och hon var också duktig. Den rätta massösen, Anne Svärd, harblivit påsprungen av en häst och brutit höger överarm rätt illa så hon är sjukskriven, stackarn. Men, som sagt, hennes dotter som är sjuksköterska, visste också hur man knåder med måtta på sådana som har fibro.
Nu är klockan snart 13 och jag ska gå ner i tvättstugan och ta upp det sista och sedan är det dags att förbereda lunchen för Åke kommer hem med buss och taxi omkring 13.40 och då är han både trött och hungrig. Mina funderingar om hans värk i ljumsken är över nu. Värken berodde troligen på en sträckning eller så och den är förresten borta nu. Tänk ändå vad tiden går fort. I dag har han fått sin 23 behandling! Det är bara 16 kvar. Sen ska han vara frisk enligt vad onkologen sa vid vårt besök i förra veckan. Skönt! Hoppas vi får ha det lungt nu den tid som är kvar av detta år för hittills har det varit för händelserikt för min smak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar