Vi har ju skrutit över hur fint allt klaffar med Åkes resor till Lund. Men i fredags så slog det slint riktigt. Taxin skulle komma 11.30 för att ta honom till bussen 11.45 men ingen taxi kom. Vi ringde till Skånetrafiken som har hand om det och där var det telefonkö. Efter 35 min. i kö gav vi upp och ringde deras vanliga beställningsnummer istället. Då hade ju hans behandlingstid både kommit och gått och vid kontakt med Strålningsenheten sa de att han inte fick hoppas över den dagens behandling utan skulle försöka ta sig in så fort som möjligt. Tösen på beställningsenheten var jättebra. Hon konstaterade att någon hos dem tabbat sig vid beställningen och skrivit att taxin skulle hämta 10.15! till en buss som skulle gå 11.45! och det är 5 min restid till hållplatsen. Men hon tog tag i ärendet, fixade fram en taxi som kom per omgående och körde honom ända in till Lund. Så det löste sig i alla fall till slut.
Han har börjat få ont i en ljumske och jag undrar..... Kanske bäst att jag kollar med Rene, onkologen, på måndag. Jag behöver ju inte berätta för Åke, för han tycker jag är för orolig för mitt eget bästa. I morgon får han sin 20 behandling och det betyder att han har passerat halvvägs-märket.
När Mia och Tomas var här, gick vi på liten shoppingrunda på stan och jag hittade en sån där klopp-klopp som man har ute och som kloppar så fint i vinden. Den sitter nu på balkongen utanför vårt sovrumsfönster och det är mysigt. Ofast! I natt har det stormat och då blev det för mycket även för mig. Jag gick ut i blåsten och knöt ihop den. Det blev tystare men inte helt tyst och det var bra. Det blåser fortfarande men nu är det ju dag och då är man vaken ändå. Någotsånär i alla fall.
I går for Emelie iväg till Sidney på sin studieresa. Hon ska vara där i 4 veckor och tre av dem ska hon jobba på en skola som lär invandrare engelska. Den fjärde veckan blir det sightseeing och hon tänker sig en tripp till Stora Barriär-revet. Jag har bett henne passa sig för hajar, både sådana som simmar och sådana som går på land på två ben. De sistnämnda är speciellt farliga om de är av hankön. Hon var jättenervös när hon for trots att hon rest så mycket men då har hon alltid haft mamma och pappa med sig. Nu blev det till att byta själv i London och att klara hela den långa resan på egen hand. Men hon skulle bli mött i Sidney av en person från ambassaden med en stor namnskylt. Det går nog fint för henne, det är jag övertygad om. Hon skriver reserapport på sin blogg, så vi här hemma inte behöver oroa oss och för att vi ska bli så avundsjuka som möjligt.
Nu är det dags att förbereda middagen. I dag blir det nog något med fisk, tror jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar