I dag är vi flitiga båda två. Åke har stålborstat balkongväggarna och nu håller han på att måla dem. Oh, vad fint det blir och vilken skillnad! Och jag syr så klart. Jag förstår inte att jag ska ha så lätt att ta på mig arbete men det är ju roligt också och så tjänar jag en slant. Men snart är jag klar med studentskans klänning och hennes mammas också.
I dag strålar solen från en molnfri himmel och det är 11 grader varmt i skuggan. När vi ätit lunch ska vi gå ut på en promenad ned till Slottsparken och Citadellet. Bäst att passa på när det inte blåser.
Jag har Ingrid H. i mina tankar hela tiden både för hennes skull och för min egen. Jag vill nämligen att de ska kunna komma ner hit om 12 dagar och stanna ett tag och hinna med en Puttgarden-sväng också. Men mest vill jag ju att hon ska bli frisk snart och klara strålningen lika fint som Åke. Det är jobbigt för dem eftersom hon måste vara i Örebro. Det verkar inte finnas strålningsbehandling på närmare håll. Det är ju tur de har husbilen för även om det skulle gå fint att bo på patienthotellet så går det ju inte att ha hundarna där.
Ja, livet svänger hit och dit och man kan bara hoppas att man landar på fötterna på ett torrt ställe och inte drunknar i gyttja. Det är lätt att bli deppig och nere men det är lättare att kravla sig upp igen när det går mot ljusare tider.
Nu ska jag gå och bjuda målarmäster på kaffe så kanske jag tar udden av hans arbetsilska. Det är förenat med livsfara att säga:"Hur går det?" Då får man huvudet avbitet och ett grymt morrande till svar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar