är livet bra konstigt. Det är som om någon ville testa hur mycket man tål.
Tobbe har fortfarande feber och nu har han fått en morfinpump med en inopererad kanyl i ryggen för kontinuerlig smärtlindring. Han opererades igen i förrgår, då läkarna hade beslutat underlätta läkningen genom att vidga blodkärlen i stumpen men när de öppnade, såg de att det var nya blodproppar som bildats och de fick lov att ta ytterligare 5 cm av hans ben.
Och som ytterligare mental stress har vi nu fått veta varför min kära barndomsvän som jag känt sedan jag var nyfödd och vi bodde grannar i Vivsta, haft så hemskt ont i ena armhålan och neröver bröstet. I går fick hon och hennes man veta av läkaren på lungkliniken, vad alla de prov och röntgenundersökningar som gjorts visade. Hon har en 6,5 cm i diameter stor cancertumör högt upp i vänster lunga. Den sitter så till att den ej går att operera, så om en vecka påbörjar hon cellgiftsbehandling som ska pågå i tre månader. Det ska också göras en datortomografi av hennes skelett. Det känns så tungt att vi inte är där för att i görligaste mån stötta henne och inte minst hennes man.
Ja, det händer saker med en hemsk fart ibland. Det är bara den perfekta lägenheten i Vivsta eller Sundsvall som dröjer. Den frågan känns dock lite futtig idag.
Vi hörs/MargS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar