Håhåjaja, i måndags var vi hundvakter åt Lones lille JohnJohn, en vacker och trevlig york-terrier med långt silkeslent hår. Han är helt underbart snäll och lydig och gillar att ligga i famnen och bli kliad. Det är ju allmänt känt att även små hundar behöver rastas så JJ och jag gjorde sällskap med Åke när han gick för att hämta bilen och sedan tog vi en lite längre sväng runt planteringar och gräsmattor så han skulle få nosa, bajsa och kissa. När vi var nästan hemma vek sig plötsligt mitt dåliga ben och armarna ville inte vara med heller så jag landade handlöst på ansiktet. Hakan, näsan och pannan fick sig några rejäla smällar och jag blödde som en gris från ett sår över näsroten som glasögonen gjorde. Glasögonen höll men inte näsan alltså. Den stackars lille hunden blev jätterädd och stack som en skållad råtta iväg längs gatan. Jag trodde så klart att jag skulle få jaga honom genom halva stan med blodet rinnande men när jag ropade på honom kom han genast tillbaka. Åke som varit och handlat, kände på sig att det hänt något och skyndade sig hem och fann mig med blod och tårar rinnande över ansiktet. Han tvättade av mig och satte plåster på näsan och så var det bra med det. När Lone kom för att hämta JJ blev hon förskräckt och trodde han hade lagt krokben för mig men så var ju inte fallet och hon lovade vi skulle få låna honom fler gånger fast jag nästan skrämt ihjäl den lille kraken.
Dagen efter fick främmande av Åkes kusin Ingrid och hennes man Bertil. De bor i Bergsjö i Hälsingland och åkte tåg hit så vi hämtade dem vid tåget i Lund. Jag målade på mig diverse stift och färger och drog ner håret över pannan så mina blessyrer syntes inte så mycket. I varje fall blev de inte allt för chockade av min uppsyn. Vi hade några trevliga dagar med stadspromenader och sightseeingturer i omgivningarna och vi hade dessutom ganska bra väder så vi slapp bli blöta av regn. Men det blåste så klart! Landskrona kallas inte för inte Staden i Vinden. I går morse körde vi så in dem till Lund igen och så var det slut på det roliga.
Nu har det gått sex dagar sedan jag vurpade och mitt knä är svullet och gör ont och jag har blåmärken ända ned till foten. Dessutom har jag också ett och ett halvt blåöga. Om jag ska gå ut blir det solglasögon på även om det är mulet. Jag ringde vårdcentralen, för jag blev rädd när både benet och armarna gav vika och sköterskan jag talade med tyckte absolut att jag skulle träffa doktor Lena och höra vad hon anser, så den sjätte oktober ska jag dit. Den tionde oktober ska jag sedan till Ögonmottagningen för att göra kontrastfotografering av ögonbottnarna. Jag hoppas alla håller tummarna både för lemmarna och ögonen.
Nu är Emelie så långt på bättringsvägen att hon ska ner till Belgien och börja jobba. Den tjugofjärde kommer de hit och då ska Kevin få sina fölsegåvor eftersom han fyller 10 år den 25. Och jag ska få en massa kramar har han lovat mig. Kent ska hjälpa mig lite med datorn och sedan far de vidare. Emelie är rätt nervös för jobbet. Hon ska passa 3 pojkar i varierande ålder. Det är tur hon har lillebror så hon är van vid småpojkar fast man vet ju inte hur bortskämda dessa ungar är. Jag håller tummarna att det går bra och att hon kan uppfylla sin dröm att lära sig prata franska flytande.
Nu är klockan halv fem och det börjar bli dags att laga middag. Ha det bra alla som råkar läsa min blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar