Hemma! Vilket underbart ord detta är. Stackars alla som av olika anledningar inte har något hemma. Jag sitter i sängen på lördag eftermiddag, har blivit masserad på min onda rygg av min älskling och nu fördjupar värmedynan effekten av salvan. Mmmmm, så gott det känns.
Det har varit, och är, rätt jobbigt med allt runt pappa O.s bortgång. Det bästa var att jag fick sitta hos honom det sista dygnet i hans långa liv. Jag har ibland tänkt, att det var konstigt, att jag kände så mycket för honom, då han aldrig fanns för mig när jag var liten. Jag har ibland försökt tala med honom om det, vad det berodde på, men fick aldrig något svar. Jag vägrar tro att det skulle bero på min styrmor, Gun. Hon var alltid hur vänlig och rar som helst mot mig och min familj när vi väl träffats. Jag kände mig aldrig utanför när jag besökte dem.
Första gången jag träffade dem var också första gången jag träffade pappa O.. Jag fyllde 14 år och han hade ringt min mamma några dagar innan och frågat om han fick bjuda mig på lunch på min födelsedag. Mamma sa, att det fick jag besluta och eftersom jag var nyfiken på honom, sa jag ja. Han tog mig med till Skokloster och efter lunchen åkte vi hem till hans familj. Jag fann att jag hade två småsyskon, Finn som då var 5 år och bebisen Gunilla. Och Gun var hur rar som helst mot mig. Sedan hade vi mer eller mindre regelbundna kontakter. Och när jag så smånigom fick egna barn var de ofta hos morfar O och Gun. Mest Kent eftersom Gun tyvärr dog innan de andra hunnit bli stora nog att resa på egen hand.
Nå, nu är han borta och den 10 november ska hans urna sättas ner i graven bredvid Gun på Tullinge kyrkogård. Åke och jag tar tåget upp på morgonen och stannar ev. några dagar hos Finn och Ann. Finn skulle kolla om det fanns något trevligt/roligt att göra/se medan vi är där.
De dagar jag var i Sundsvall för att gå igenom det sista i pappa Os lägenhet var konstiga. De innehöll det mesta ur känslosynpunkt. Det första som slog mig var, att lägenheten var så uppenbart tom på mänsklighet. Inte bara för att det var rätt urplockat efter Finns o Bengts "röjarskiva" utan det var något mer som saknades. Och när jag hade varit på stan och gick Skolhusallén upp mot Allégården, tittade jag mot pappas balkong och jag kunde ge mig den på att han satt där och tittade ut. Men när jag kom upp såg jag att det var de svarta sopsäckarna med kläder som stod där.
Jag var mentalt trött men kunde inte sova skönt ändå. Jag drömde varje natt om pappa på olika sätt. Ibland stod han i hallen när jag kom och log och sa, att han bara lurats - han var inte död.
Ibland låg han i sängen men förvandlades till aska medan jag såg på. Visst är det konstigt hur hjärnan fungerar? Så, följdaktningen, SÅ skönt att vara hemma igen.
Men dagarna innehöll mycket mys också. Jag var hemma hos Kicki och hos Mia på middag och på måndagen var Kent och jag ute och åt. Vi gick på Stekhuset där min vänninnas, Gunilla, man Bodo är kock. Han rekommenderade whiskymarinerad oxfile med smörfrästa kantareller och det smakade precis så gott som det låter. Vi hade en trevlig timma för oss själva med massor av mor-o-son snack.
Nu är det "bara" pappersarbete kvar. Jag har i alla fall fått struktur på det, så det flyter på hyfsat. Min målsättning är att ha bouppteckningen klar för underskrift i samband med jordfästningen om drygt tre veckor och det ska nog fungera, tror jag. Kanske har inte alla fakturor kommit in men det som saknas kan jag nog ta reda på via telefon.
Nu ska jag kolla vad som sker på min Farmville-sida på facebook. Ha det gott. Tjingeling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar