I går var det dags igen för oturen att sticka upp sitt fula tryne. Vid 22-tiden var jag sugen på en kopp te och bryggde mig en stor mugg och bar in den i rummet för att njuta av till TVn. Precis när jag skulle ställa koppen på bordet gav min handled vika (fibro-symtom) och jag hällde hela koppen full med kokande te över mitt ena lår! Fy tusan vad det gjorde ont! Jag rusade ut i köket och baddade över massor av kallt vatten men det gjorde inte stor nytta så jag proppade i mig ett antal Tradolan och Alvedon också. När jag tittade närmare på skadan såg jag att skinnet börjat rulla ihop sig på en stor del av skadan och resten av lårets yttersida var knallröd. Jag ringde Sjukvårdsupplysningen för jag ville veta om det fanns något vi kunde göra för att lindra värken och svedan men hon sa bara:" Åk genast in till akuten i Lund. Det är viktigt att du kommer in inom en timme för då finns det medicin man kan behandla med."
Så Åke slängde på sig kläder och gick efter bilen och jag försökte med av chocken skakande händer, få en blöt handduk att stanna på avsedd plats, klädde på mig en kjol som inte tryckde på skadan och iväg vi for. Efter 53 minuter från det jag brännt mig var vi inne på akuten och där blev det fart. Jag fick komma in direkt trots att väntrummet var långt ifrån tomt och det kom genast en läkare och undersökte mig. Han sa nåt om infektionsrisk och andra gradens brännskada och sedan fick sköterskan plåstra om mig med en speciell sorts kompresser som innehöll en smärtlindranade gel och dem skulle jag ha liggande på skadan minst en timme.
Det var underbart när medicinen på kompresserna började verka och svedan gav med sig.
Däremot var ju båren jag låg på inte nåt att hurra för ur bekvämlighetssynpunkt. Jag fick ju lov att ligga stilla på sida så inte kompresserna skulle falla av.
Efter en och en halv timme kom läkaren och sköterskan tillbaka och besiktade mitt lår igen och läkaren bedömde att de inte behövde rensa bort att det som satt som hoprullade tapebitar runt såren utan det räckte med silikonnät, sterila kompresser och ett gigantiskt självhäftande bandage. Sedan fick vi åka hem och vi var hemma igen kl. 02.30 cirka och då var vi både hungriga och trötta. Åke somnade direkt han lade huvudet på kudden men för mig var det värre. Svedan hade kommit tillbaka om än i lindrigare form och jag skakade fortfarande och tårarna rann emellanåt. Usch vad jag tyckte synd om mig!
I dag är det lite bättre men jag är stel och har svårt att gå, dels på grund av skadan som sådan och dels på grund av bandaget. I morgon kl. åtta ska jag till vårdcentralen och få skadan omlagd och sedan ska det göras på måndag igen och sedan, om det ser bra ut, behöver jag inte lägga om det mer än en gång i veckan cirka, tills det är läkt. Men visst är det typiskt? Idag börjar Landskrona-festivalen och jag kan inte gå!!!!! Det går inte att köra bil ner dit heller för de stora gatorna är avstängda. Vi får se hur det är på lördag eftermiddag för då går karnevalståget och det vill jag så gärna se. Vi får hålla tummarna. I fjol kunde vi ju inte heller se karnevalen för då var vi hos pappa Oskar i Sundsvall som brutit lårbenshalsen. Är det jag eller karnevalen som är förhäxad?
Nu ska jag gå och lägga mig en stund för det svider värre när jag sitter än när jag ligger med benet i högläge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar